Förra fredagen satt jag och slösurfade på fejjan. Såg att någon var förkyld och inte kunde springa, ville någon ha dennes startplats på ÅDA Wild Boar i Trosa? Jag skrev sådär "safe" att det hade jag ju gärna gjort om jag hade haft skjuts från Sthlm (och visst hade jag suktat över terrängen i Trosa som jag sett ett otal ggr på fejjan men det är ju något annat det).
Kära Åsa skrev förstås att jag kunde åka med henne! Haha, vad säger man då? Och när man har vänner som känner en som sedan säger att hon förstod att jag "bara skrev sådär" men att nu skulle ju hon ned och det var väl trevligt att vara två. Absolut!
Fast jag fick 26 km på min lott. Otränad, inga bra skor bla bla. Skit samma! Jag ville ju ut, ville ha anledning, älskar att träffa mina träningsvänner!
Vi tyckte det var kallt så vi bylsade på oss både mössa, buff, vantar och jacka. Fniss. Allt rök av efter 2 km högst. Vilken amatör man blivit. Och vad jag förlorade tid då!! Men aj aj aj där sprang ju halva styrkan förbi ;).
Jag kan konstatera att jag inte gillar att springa på åkrar och odlade marker typ gräsmatta av ängstyp. Tycker att det går tungt stumt och man kommer ingen vart. Dammigt känns det också. Men jag älskar att springa över stenar, rötter, faktiskt också få klättra över alla dessa små klippberg även om det var den där vevmuskulaturen som tog slut snabbast. Efter 15 km så stod jag still så fort det var uppför. Nedför plockade jag fortfarande tid och placeringar om vi ska vara noga men åts upp snabbt när det var uppför.
Det var varmt och jag hade ryggsäck men jag njöt ändå mer än plågades.
Banan var kanon! Mer än en gång tänkte jag på att det skulle vara härligt att vara vältränad och bara kunna springa järnet en sån bana :D.
När det var 3 km kvar så ramlar Mattias bakom mig. Han kommer inte upp, har fått vadkramp i båda vaderna. Jag drar i hans ben efter önskemål och sen försöker jag massera vaderna så hårt jag kan för att få spänningarna att släppa. "Jag vill inte sinka dig" säger han och menar att jag ska springa vidare. Men hallå, självklart inte! (men varför var jag den enda i närheten..mohahaha skojar).
En annan snubbe kommer och vi hjälper Mattias till ett träd för att stretcha vidare. Jag och den killen springer vidare så småningom. Och då, är det som tyngst. Jag hade redan hunnit bli kall och stel så ja det var så tungt så tungt.
Men när man ser målet och folket så trummar benen lite fortare och plötsligt var man i mål.
Vilken dag, jag älskar det här när människor bara är glada liksom.
